Det här är Lakota. I år fyller han 6 år, han har redan haft flera ägare och varit hos olika tränare som provat gjort honom till den travstjärna hans stamtavla säger att han ska vara. Men han vill inte, kan inte, han är inte ämnad att vara travhäst. Han hade börjat räkna ner sina dagar då han visste att han inte levde upp till förväntningarna och att det var vinna eller försvinna som gäller.
Jag kan inte hjälpa alla hästar i samma sits men just denna kille hade tur, jag hade möjlighet just denna gång och valde att åka många timmars resa för att hämta honom, bokstavligt talat från att dö.
Han är tacksam över att han lever, samtidigt så var det första gången igårkväll som han kunde känna tacksamhet över en så enkel sak som att jag letade fram en pyjamas åt honom som jag kände att han behövde och ville ha. Det är som att det har tagit honom nästan ett år att våga tro, släppa in mig och förstå att jag inte har samma förväntningar som han är van.
Det kan låta simpelt men sådana framsteg är så värdefulla för oss! 💓