En känsla av balans hos Lakota

En känsla av någon sorts balans börjar infinna sig.
För lite mer än ett år sedan stod han och visste att slutet på livet var nära. Vilken dag som helst. Det var ingen hemlighet.
Jag förstår att vissa tvivlar på att han visste men jag kan inte förneka den upplevelse av hans situation han har släppt in mig till att få försöka förstå.
Han ville leva men när hoppet rann ut så var det nästan som att viljan att leva också försvann.
Han levde inte upp till människornas förhoppningar.

Plötsligt kom hon inåkandes, som från ingenstans.
Det är mig han menar.
Orden både skär i och fyller upp mitt hjärta. Såras av hur nära det var, vilken utsatt situation vissa hästar är i, så uppenbart i ödet på våra händer. Samtidigt blir jag tacksam och ödmjuk inför att han förstår vad jag gjorde för honom.
Min tanke när jag valde att hämta honom, förutom att rädda honom från att inte få leva mer, var i första hand att behålla lite av hans kondition och rida in honom och hitta ett passande hem åt honom.
Men desto mer jag lärde känna honom ju mer insåg jag att det är inte att fortsätta tränas eller behöva flytta snart han behöver. Han behövde få landa, och då menar jag inte bara landa nån månad för att det var nytt hemma hos mig. Utan verkligen landa, bara få vara häst, inse att han är någon, förstå att det finns fler sidor av livet.
Han har nu varit hos mig i över ett år och jag har inte kört honom en enda gång och suttit på honom vid tre tillfällen tror jag.

Sakta skalar han av lager efter lager för att hitta sig själv och det är en fröjd att se honom växa.
Vi har inte uttalat att det är mig han ska vara hos men just nu är han här och vi båda har landat i en harmonisk känsla av att det är rätt just nu. Det tog tid för oss båda att komma dit. Han vet att jag står på hans sida och att vi tar det som det kommer. Han är nöjd med det. Det har till och med hänt att vi smider små planer av hur framtiden skulle kunna se ut, spännande!